Smärtan skär som ett rakblad genom min hud, att känna det vassa bladet glida lätt över huden, se blodet börja sippra fram och till slut börja rinna, rinna ner från min handled och droppa ner på golvet.

Vill bara skrika ut min sorg men när jag öppnar munnen så kommer det inte ut några ljud, det är bara helt tyst. Att se dig tillsammans med någon känns som en kniv i hjärtat. Det vi hade tillsammans, det liv vi byggde upp är nu borta, de åren känns som ingenting längre. Den smärtan du gav mig när du framförde de orden, orden att du inte ville vara min längre gjorde så ont i mitt hjärta. Den paniken, den ångesten, ilskan. Jag ville bara skrika,springa min väg, försvinna bort, bort i tomma intet.

Vill bara slå dig i ansiktet, jag vill slå dig så hårt så att jag ser dig vackla till, slå igen och igen tills du faller ner på marken. Jag blir så arg när du behandlar mig som du gör just nu, när du behandlar mig som skit. Alla dessa åren vi hade tillsammans, betydde de ens någonting alls för dig?

Du har gjort mig till en sådan kall person och det vill jag tacka dig för, tack för att du gjort mig till en person som inte riktigt kan visa känslor för någon. Jag är mer rädd nu än vad jag någonsin har varit.

Ett föralltid finns inte, bullshit. Allt är så jävla mycket bullshit. Jag hatar att detta blev som det blev, jag hatar att du behandlar mig som luft, att du trycker bort mig helt. Hur kan man göra så mot en person som man engång älskat? Jag behandlade dig som skit det vet jag, men jag försöker i alla fall nu, jag försöker jobba på detta men det jag får tillbaka är skit och falska förhoppningar. Fuck you! Jag trodde inte detta om dig, du var den sista personen som jag trodde detta om. Men det kanske är lika för dig som det är för mig, att jag har gjort dig kall. Jag har gjort dig kall som is, det gör mig ingenting alls, det ska bli så skönt att få ett slut på detta äntligen. Slippa detta onda i magen, slippa det falska, det falska som jag inte trodde fanns men egentligen fanns.

Kärlek finns inte, jag trodde att det gjorde det, men det gör det fan inte. Jag vill samtidigt tacka dig för att du gjort mig till den personen som jag är idag för jag har äntligen öppnat ögonen för världen. Denna värld som vi lever i, som vi tror är så bra och den så kallade kärlek som jag trodde fanns, den finns då fan inte. Kärlek är ett ord som inte har någon mening, den lycka som jag har på bilder på mig med dig är rena skiten. Jag förstår inte att jag kunde ge mig in i detta, i denna bubbla som bara ger trubbel, gör ont och gör en ledsen.

Jag har gråtit mina sista tårar för dig, jag är så fruktansvärt less på att må såhär nu. Jag ska nu flytta och starta ett nytt liv och bygga upp något som gör att jag mår bra. Jag ska inte ljuga, jag ska inte ha ont i magen för att tro att jag inte duger, ska inte behöva oroa mig för att du ska säga att du äcklas av att jag ser för ”smal” ut. Hur ska ett självförtroende vara bra om man inte får det stödet man behöver av sin partner?